När man inte får ge upp

Mina kontakter med före detta klienter är fortfarande frekventa utifrån att beroendet är svårbehandlat och ofta kräver omfattande insatser både två och ännu fler gånger innan man uppnår varaktig nykterhet. Det är en svårbehandlad grupp människor med en komplicerad sjukdomsbild. Därför är återfall vanligt vid alla typer av beteendeförändringar. Vi tenderar helt enkelt att återgå till det bekanta även om det i vissa fall medför smärta och lidande. När det handlar om tex alkoholism så finns det också en ångestdämpande effekt att tillgodogöra sig innan kaoset och smärtan återvänder.

Nyligen fick jag ett telefonsamtal från en man i trettioårsåldern som berättade att han åter var i behandling efter att ha återfallit i missbruk. Via socialtjänsten hade han placerats på ett stort behandlingshem i norr där man behandlar enligt 12-stegsmodellen. Han var nu där för att göra en återfallsinventering. Ett strukturerat program med fokus på riskbeteenden.

En bit in i samtalet berättade han att han gjort samma återfallsprogram för tre år sedan efter ett tidigare återfall. Nu skulle terapeuterna stärka insatsen genom att ge honom samma behandling en gång till. Med utgångspunkt att han inte verkar ha fattat det första gången.

När vi avslutat vårt telefonsamtal hamnade jag i tankar kring hur upplägget ser ut. Han hamnar åter på ett ställe med ca 40 andra klienter. Verksamheten påstår att man upprättar individuella behandlingsplaner och att man utverkar personliga upplägg för de placerade. Det verkar ju rimligt att göra så eftersom var och en har sin egen historia och sin egen väg fram till det som placerar en på ett behandlingshem. Tyvärr så erbjuder man nu åter en gång denna klient samma insats. Ett behandlingsinslag som bevisligen inte haft effekt första gången. Vad är orsaken till det, funderade jag.

Utgångsläget verkar vara att klienten inte svarat på den tidigare insatsen p.g.a. egna brister av något slag. Dålig hörsel, bristande kognition, förvirring eller något annat. Behandlingshemmet erbjuder då samma behandlingsinsats en gång till utan att det ifrågasätts av beställaren. Ett omfattande manualbaserat program utverkat i USA för några decennier sedan. Nu kanske han fattar…

På sin hemsida skriver man just nu att man utvecklar sina behandlingsmodeller utan att närmare beskriva vad som menas med det.  Det låter verkligen rimligt att ett ställe som drivits sen 80-talet nu formulerar en sån insats på hemsidan. Äntligen!

Jag har varit verksam inom missbruksvården sen 90-talet och började tidigt utveckla nya metoder för att bättre nå ungdomar som hamnat i missbruk. Ungdomar svarade inte på samma insatser som de vuxna och hade naturligtvis inte samma palett av konsekvenser i sitt bagage. Därför måste deras behandling i ännu högre grad matchas mot dem själva. Ingenting konstigt med det. Och detta gjorde att vi snabbt fick ett bättre resultat än man sett tidigare. Det innebar också problem för oss som vårdgivare eftersom vi nu hade gjort det svårare för oss. Allt oftare behövde vi göra saker som vi aldrig gjort förut. Vi tvingades bryta våra rutiner och vi tvingades skilja ungdomarnas insatser åt under behandlingen. Det Tim fick kunde inte Robin få med anledning av det individuella upplägget. Tim hade helt andra saker att behandla än Robin och det enda som sammanförde dem var missbruket. I den delen kunde vi fortfarande hålla gemensamma sittningar med gruppsamtal och föreläsningar. Men i övrigt var behandlingsplanerna åtskilda.

Vi hade långa och många diskussioner om detta. Personalen upplevde att det blev kaotiskt och svårt att hantera. Så gjorde man inte inom vuxenbehandlingen var något jag ofta hörde. Personalen upplevde också att det i vissa fall var svårt att räcka till. Deras utbildningar var formad utifrån hur man behandlar beroendesjukdomen och inte så mycket kring hur man bemöter individen sjukdomen manifesterar sig i. Många valde att sluta och personalomsättningen blev oroande hög. Tillsynsmyndigheten noterade detta och vi fick frågor kring hur vi stöttade vår personal och var dom fick handledning.

Efter att ha byggt upp tre behandlingshem och för varje ny verksamhet skruvat på både metod och frekvens i insatserna nådde vi slutligen så långt det gick utan att ta hänsyn till verksamhetsmodellen. Vi bedrev vår behandling i HVB-hem med upp till åtta platser. Det betyder att bruset är enormt och att samordningsproblemen tog kanske 90 procent av den tid som var avsatt för behandling. Bråk och motsättningar åt sig in i den tänkta behandlingstiden och ordningsfrågor i långa rader gjorde ibland att vi kände att vi jobbade på en diciplinavdelning.

När man arbetar med svårt sjuka människor eller människor med problematiska beteenden finns det inte utrymme för uppgivenhet. Det är orimligt och oetiskt att lägga ansvaret för tillfrisknandet hos den sjuke själv i det primära skedet. Ett bra behandlingshem är ansvarigt för att vårdtagaren får den insats han behöver. Behovet ska framgå tydligt i vårdplanen.

De manualbaserade program man låter alla rulla runt i idag har inte avsedd effekt. Alltför många återfaller och när man kikar närmare på hur det kan få förekomma så stöter man på några bärande skäl till att det förekommer.

• Inga eller låga krav från socialtjänsten/beställaren

• Upphandlingsförfarandets konstruktion: kostnad-kvalitet

• Dålig matchning

• Dålig återkoppling

• Ingen förd statistik på insatsresultat

Idag bygger vi genom Stordala insatser kring ungdomar i förstärkta familjehem. Vi ser en enorm skillnad på effekten av våra insatser och hur beteenden förändras och ibland släcks då de inte längre behövs. Trygghet och allians. Tid. Adekvata insatser i meningsfull kontext.

Det är ett recept vi gärna delar med oss av.

Fler nyheter