Uppdragen från Uppsala Kommun kring vård av spelmissbruk ökar och vi ser en allt högre grad av sidoeffekter. Djupare depressioner och högre konsumtion av alkohol, i vissa fall bjuder pressen spelet för med sig introduktion av droger av olika form. För att hålla sig vaken, för att hålla nerverna i styr, för att kunna sova o.s.v.

Behandlingen vi erbjuder är verksam och visar på goda resultat men sidoeffekterna av spelandet har blivit tyngre. Allt oftare behöver vi erbjuda andra insatser vid sidan av själva spelandet och det har nästan blivit en regel att vi kontaktar uppdragsgivaren kring detta någonstans under behandlingen. Det är då upp till uppdragsgivaren att möta behoven och det blir inte alltid vi som tar den delen även om det vore önskvärt utifrån ett klientperspektiv.

Kostnaden för individen och samhället blir enorm. Och kanske är det dags att reglera de krafter som tagit sig rakt in i hemmen från servrar här och på andra sidan jorden.

Vi diskuterar detta regelbundet på Stordala och det slutar med att vi tillsammans förstår att utsattheten för den enskilde medborgaren blivit mycket större. Att det blivit svårare att skydda sig och att de som bär en sårbarhet kring beroendeutveckling ligger väldigt illa till i det nya samhället.
Vi jobbar med den sista utposten och kanske den enda barriären mot tsunami av lockelser. Där finns hoppet. Hos individen. Hos den enskilde medmänniskan som sitter där vid datorn i sitt eget hem.

Vi gör allt vi kan. Och det gör våra klienter också. Det måste räcka, helt enkelt.