Behandlarnas tveksamhet?

Sen jag deltog i utvecklandet av det tekniska stödet TripleA har jag fått följa hur det tagits emot av olika grupper ute i missbruksvården. En grupp som bjudit på ett för mig obegripligt motstånd har varit terapeuterna. Alltså de som arbetar allra närmast den drabbade beroendesjuke.

Man har haft olika skäl för motståndet och ointresset men överlag har det handlat om att man inte kan mekanisera mötet och den terapeutiska processen. Det går inte att använda tekniska hjälpmedel i vården av en känslomässig sjukdom. Precis lika lite som att beroendet är relativt. Den formeln har vi alla svalt och den fick sig en ordentlig törn när DSM-5:an kom och påstod att ett beroende kan vara mer eller mindre allvarligt. Man kan inte vara lite gravid, sa vi. Och log lite överlägset åt dom som inte fattat det.

Idag fick jag ta del av ett mail som beskriver hur en vårdgivare plötsligt tappar kontakt med sin patient. Patienten har TripleA och eftersom han inte lämnar sitt prov på utsatt tid meddelas vårdgivaren med ett sms. Han kan då ringa och fråga vad som hänt.
Patienten svarar inte så dom åker hem till patienten. Hemma hos patienten tar man sig in med hjälp av vaktmästaren och i ett kaos ligger patienten fullständigt utslagen, medvetslös av alkoholförgiftning. I mailet beskriver man tydligt och klart att patienten hade omkommit om inte TripleA funnits där. Ännu en lidande beroende hade strukit med.

Det är bra att verkligheten nu ger det vi behöver för att släcka det märkliga motstånd som finns ute bland tveksamma behandlare. Istället för att vägra framtiden borde branschens alla terapeuter uppgraderas till en ny version där omsorgen för patienterna föregår den egna prestigen. Allt som hjälper den sjuke är av godo. Alla ska gynnas och ingen ska förhindra rätten till tillfrisknandet.

Basta!

Fler nyheter